Eva Lång

Igår sprang jag fjällmaraton Salomon 27 k 2018. Som jag har väntat och haft detta som målbild med min träning det senaste halvåret! På resan mot målet har jag ändrat lite på mitt träningsupplägg då jag har haft problem med ett krånglande knä. Men när jag till slut fick diagnosen hopparknä ställd för ett par veckor sedan kände jag mig lite lugnare och kunde därefter fokusera på "rätt" träning och vara trygg i att det jag tränade var okej för att inte försämra skadan och i stället lägga till övningar för att jobba bort den. (Jag har skrivit mera om detta i ett tidigare inlägg). Igår på loppet fungerade knät riktigt bra och det var såååå skönt. 

 

Vaknade i går morse i husvagnen till en underbar morgon i Trillevallen. Oops, nervös mage direkt! Konstigt, men när det är nummerlapp på blir jag oftast nervös. Trots att det nu är länge sedan jag tävlade aktivt. Inför denna tävling hade jag inga andra förhoppningar än att kroppen skulle hålla för utmaningen och få känna att det blir en fin löptur och upplevelse på fjället men ändå blev jag nervös.... Det var ingen av de andra jag kände till i startfältet och sträckan på 27 km har jag inte tävlat förut. Det var alltså bara att genomföra. Numera känner jag att jag inte tävlar som förr och kan därför stänga av den där värsta tävlingsinstinkten.... eller kan jag det?!!!.. Det blir trots allt lite större när man står där med nummerlapp på. 

Nåväl, starten gick i Ottsjö kl 9 och vi drog iväg genom byn på asfalt i knappt 1 km. Därefter grusväg några 100 meter och sedan blev det slingrande bred stig som smalnade av ganska snart och sedan det bar det iväg upp mot fjället. Det gick faktiskt riktigt dåligt i 4 km. Först vid Hållvallen efter ca 5 km började det tuffa på i vanlig Evastil, med andra ord det började kännas bra. Det blev en varm dag på fjället och jag hörde många efter loppet som hade upplevt värmen som en riktigt tuff motståndare och sa att de hade sämre tider än någonsin.  För att svalka mig blötte jag min keps vid passage av bäckar vid 3 tillfällen och det var skönt  åt huvudet. Efter Hållvallen bar det iväg upp till Hållfjällets platå och banans 8 km med otroliga vyer åt alla håll och jag unnade mig verkligen att springandes titta på detta vackra. Därefter mera utförslöpning några km innan det var dags för krävande klättring (250 höjdmeter på 3 km) upp till Grofjällets topp ca 13 km in på banan. Sedan mera snabb utförslöpning och mat/vätska vid 17 km vid Grofjällsstugan. Här var jag ganska trött och behövde energi så jag  provade Umara drycker och bars, riktigt goda och sedan var jag på G igen. Det var bra för nu började stigningen upp mot Skalsknippen som nås efter 20 km med än en gång fantastiska vyer! Här springer man på en terass innan det åter igen bär utför innan det sista tuffandet upp mot Vällistes topp på 1025 m ö h och 22 avverkade km. Nu var jag riktigt sliten och straxt efter toppen vurpade jag och slog i knän och händer men det enda jag kände var den enorma krampen jag fick i båda vaderna...samtidigt!! Fick hjälp av en kille att stretcha ut och kunde sedan efter några minuters paus med massa stretch springa hem de återstående 5 km, som var rejält brant utför i början. Känslan när jag gick i mål efter 3,37 tim i Trillevallen var nästan överväldigande. Vet inte riktigt varför men det var superhäftigt med alla människor, vädret och att jag fixade loppet riktigt bra. 

En stor Klapp på axeln till mig själv blev det!

 

Länkar nedan:

Umara sport 

Fjällmaraton